(av lat. intelligere, förstå), det som kan begripas av förståndet eller förnuftet. För Kant är det intelligibla det som endast kan begripas genom tänkandet.

Termen är präglad av Horkheimer, Adorno och Habermas, med vilken menas ett förnuft, som uteslutande betraktar världen som ett föremål för teknisk manipulation i överensstämmelse med ett mål-medel-schema. Enligt Habermas strävar det instrumentella förnuftet ensidigt mot att göra-till-föremål och behärska verkligheten. Det instrumentella förnuftet är därför oacceptabelt som grund för samhällsvetenskaperna, som i stället måste bygga på ett ideal om ömsesidigt kunskapstagande.

(lat. instrumentum, medel, redskap). Den vetenskapsfilosofiska åsikt  enligt vilken vetenskaperna blott är ett intellektuellt redskap för att systematisera våra erfarenheter med tanke på att förbättra handlingsmöjligheterna. Vetenskapliga teorier är inte beskrivningr av en bakomliggande verklighet, utan en form av slutlednings- eller räkneregler som tillåter övergången från givna bassatser (data) till nya observationsutsagor (förutsägelser). Enligt instrumentalismen är de teoretiska storheterna, t.ex.

(lat. institutio, av instituere, inrätta, etablera). Generellt betyder i. det sätt på vilket ett samhälle är organiserat (inrättat) eller strukturerat, ett socialt inrättat system av regler för mänskliga handlingar. Häri ligger att institution är en relativt varaktig social bildning, som säkrara en viss överensstämmelse eller likformighet mellan olika individers handlande i ett samhälle genom att utgöra ett gemensamt regelsystem för det.

(lat. incommensurabilis, "ojämförbar").

1. Som inte kan jämföras vid mätning.

2. Som inte kan mätas.

3. Ojämförbar, oförenlig. Motsats: kommensurabel.

(av lat. in, i, och ducere, föra, leda). Med induktion menas inom logik och vetenskapsteori att man från enskilda fall (iakttagelser, experiment, observationer) sluter sig till en allmän teori eller slutsats. Till skillnad från deduktiv slutledning följer inte slutsatsen logiskt ur de enskilda fallen. Exempel på induktion är t.ex. statistiska undersökningar. Se även induktionsproblemet.

(av lat. in-, inte, och determinare, bestämma).

1. Uppfattningen att ingen händelse är orsaksbestämd på ett sådant sätt att den följer som en oundviklig följd av föregående betingelser. Jfr. determinism.

2. Uppfattningen att viljan är fri.

(av lat. in-, inte, och plicare, veckla ut), underförstått utan att vara uttryckligt nämnt; indirekt utsagt; ”det som kan läsas mellan raderna”. T.ex. talar man om ett "implicit omdöme", en "implicit sats" eller en "implicit mening".

(av lat. imperare, befalla, bjuda), befallning, bud, handlingsnorm, eg. grammatisk beteckning på de verbformer som används för att uttrycka order eller påbud, t.ex. är "spring" i. av verbet "springa"; används som som beteckning på utsagor som uttrycker påbud eller befallningar.

(av lat. in, i, och manere, förbli), relation mellan två led, av vilka det första tänks i någon mening ingå i eller finnas i det andra. Företrädare för panteismen (t.ex. Spinoza) talar om gudomens immanens i världen, dvs. om gudomen som en i världen inneboende princip. Vissa idealistiska teorier tillskriver kunskapsobjektet immanens i subjektet, dvs. fattar objektet som existerande endast i subjektets uppfattning. Motsats: transcendens. - Adj. immanent: inneboende.