(lat. objectum), föremålet för en verksamhet eller aktivitet. I vidsträckt mening betecknar objekt allt i vår omgivning och i oss själva som kan bli föremål för vår varseblivning. Inom kunskapsteorin betecknar objekt oftast det som tillhör yttervärlden i motsats till det subjektets upplevelser. Jfr. subjekt/objekt.

(av lat. norma, eg. vinkelhake (dvs. snickarens redskap), regel, rättesnöre), samlingsbeteckning på olika typer av handlingsregler och värderingsgrundvalar.

(av lat. nomen, namn, beteckning), uppfattningen att det inte existerar självständiga allmänbegrepp (universalier) utan att orden är blott namn eller tecken för en mångfald av enskilda ting (inte ett allmänbgrepp med egen existens). I sin mest extrema form hävdar nominalismen att endast själva orden är universella, och att de ting, varom termen används, inte har annat gemensamt än just det att termen kan användas om dem. Se universaliestriden.

(av lat. non, inte, och cognoscere, veta), uppfattningen att etiska, juridiska, estetiska eller andra former av värderingar inte har någon kognitiv mening, dvs., att de inte har något sanningsvärde.

(av lat. nihil, intet), en hållning, som går ut på att ingenting är rätt eller fel, utan att allt är tillåtet. Nihilism är oftast ett radikalt ifrågasättande av (rådande) religiösa, moraliska och politiska värderingar.

samlingsbeteckning på empiriska vetenskaper som strävar att fastställa lagbundenheter i naturen. Till naturvetenskap räknas bl.a. astronomi, fysik, kemi, biologi, biokemi, genetik, zoologi, botanik, geologi, anatomi, fysiologi och mineralogi. De s.k. exakta naturvetenskaperna är kännetecknade av användandet av matematik som ett väsentligt hjälpmedel både metodiskt och vid formuleringen av teorier och lagar.

Inom den naturrättsteoretiska och samhällsfilosofiska traditionen betecknar naturtillstånd hos t.ex. Hobbes, Locke och Rosseau ett tilltänkt naturtillstånd som människor antas ha levt i utan ett ordnat samhälle. Jfr. samhällsfördrag.

De filsofiska problemen rörande naturrätt gäller särskilt angivandet av naturen som grunden för lag och rätt. Tanken är att ett lands lagar bör stå i överensstämmelse med naturens ordning och är sålunda objektivt förpliktigande. Skall naturrätt vara annat än önsketänkande, måste den också rymma en teori om naturens ordning och denna ordnings objektivitet och förpliktigande karaktär. Enligt stoikerna, som först diskuterade naturrätt, är hela universum en rationell helhet som är styrd av förnuftets lagar, som både är naturlagar och förpliktigande handlingsföreskrifter.

1. Ett spekulativt försök att oberoende av erfarenheten (a priori) bevisa naturvetenskapliga, empiriska påståenden (t.ex. Fichte, Schelling och Hegel.).
2. Ett försök att oberoende av erfarenheten fastslå väsensnödvändiga el. begreppsliga gränser för naturvetenskaperna (t.ex. Husserl).
3. Ett försök att systematisera naturvetenskapliga resultat (t.ex de logiska positivisterna och den dialektiska materialismen).

Uttrycket härstammar från Moore och betecknar inom den moderna moralfilosofin misstaget eller felslutet som hävdar att fundamentala värdebegrepp, som t.ex. godhet, kan härledas ur (eller reduceras till) icke moraliska egenskaper.