en plikt som man skall uppfylla om den inte strider mot en annan motsvarande plikt. I en handlingssituation kan man vara underordnad flera prima facie-plikter, där uppfyllandet av den ena plikten utesluter uppfyllandet av den andra. T.ex. kan man ställas inför valet mellan att vårda sin sjuka mor och att ta hand om sina barn. I sådana fall måste man väga de olika prima facie-plikt för att finna ut vad allt taget i betraktande är ens plikt att göra. Uttrycket "prima facie-plikt" är präglat av den engelska moralfilosofen W. D.

(av eng. prescriptivism), R. M. Hares teori att moraliska yttranden är preskriptiva, dvs. föreskrivande eller handlingsledande yttranden.

(av lat. praemi´tto förutskicka), förutsättning som man utgår från i en slutledning eller i ett bevis.

(grek., handling, gärning, av pra´ssa göra, handla, uträtta), verksamhet, handling, bruk, tradition. Termen används på varierande sätt inom de olika vetenskaperna och filosofin. För Platon och Aristoteles ställs praxis - det praktiska livet (lat. vita activa) - i motsats till det teoretiska livet (lat. vita contemplativa). I marxistisk tradition står praxis för den social samverkan genom vilken människorna förändrar givna historiska betingelser. De marxistiska teorierna står därför i grundläggande motsats till idealistiska teorier om samhällsutvecklingen.

uttrycket är ursprungligen infört av Peirce 1878 som beteckning på hans teori om mening. De praktiska konsekvenserna ligger som grund för pragmatismens sanningbegrepp. Hos James och Dewey betecknar pragmatism tanken att sanningen skall förstås som ett slags nytta eller instrumentellt värde. Senare en allmän beteckning  på den huvudströmning i 1900-talets filosofi i USA som vidare utvecklade den tidigare pragmatismen.

(av lat. postulo, kräver, påstår), en grundsats, dvs. en sats som accepteras utan bevis. Ofta skiljs det inte mellan postulat och axiom; men när så sker är skillnaden i regel denna: Ett axiomatiskt systems axiom är dess rent logiska grundsatser, medan dess postulat är de icke-logiska grundsatserna, dvs. grundsatser som utöver logiska symboler också innehåller primitiva uttryck som är karaktärsitiska för det axiomatiserade sakområdet. Postulat är alltså systemets icke-logiska axiom.

(fr. positivisme, av lat. positi´vus satt, given, av po´no sätta, ställa, lägga), filosofisk riktning som skapades av Auguste Comte. Det mänskliga tänkandet har enligt Comte under historien genomlöpt tre utvecklingsfaser: den religiösa, metafysiska (den tid då han själv levde) och slutligen den vetenskapliga dvs. positiva fasen. Centralt i den positivistiska kunskapsteorin är att kunskap om faktiska förhållanden vilar på sinneserfarenhet och att kunskap som inte rör det faktiska rör förhållandet mellan idéer.

(av lat. ponere, sätta, framställa). Central term i August Comtes positivism. Enligt Comte har ordet "positiv" följande huvudbetydelser:
1. Det verkliga.
2. Det nyttiga.
3. Det säkra och otvivelaktiga.
4. Det noga bestämda.
5. Det som inte är negativt.
Till detta kommer:
6. Det som är ett faktum; det faktiska (t.ex. "den positiva religionen" el. "den positiva rätten", dvs. den religion eller det rättssystem som faktiskt föreligger).

7. (äldre betydelse:) bestämd; inte naturgiven.

se dualism/monism/pluralism.

det man av moraliska eller rättsliga skäl bör göra på grund av den ställning eller relation man står i förhållande till andra. Hos Kant får ordet sin moderna betydelse och blir ett nyckelbegrepp i etiken. Plikter är enligt Kant de handlingsföreskrifter (imperativ) som det moraliska övervägandet föreskriver. En etik som hävdar att handlingar skall värderas efter om de blir utförda av plikten kallas ofta pliktetik. Jfr. Kant, deontologisk etik.