(av lat. essentia, ett tings väsen eller sanna natur), uppfattningar att vissa egenskaper hos tingen är essentiella (väsentliga eller nödvändiga) för att de skall existera medan andra egenskaper är tillfälliga. Termen essens används inom modern filosofi som beteckning för det väsentliga i betydelsen "det viktiga" eller "det karakteristiska". Ibland används ordet essentialism också för att beteckna uppfattningen att någon speciell egenskap inte endast är tillfälligt är förknippad med en viss typ av ting, utan att egenskapen ifråga tillhör tingets natur.

se väsen.

(av gr. eschatos, ytterst, sist, och logos, lära om), lära om de sista, yttersta tingen (händelserna). Detta "sista" kan både förstås som avslutningen av den enskilda människans liv och som världens avslutning. I det andra fallet betyder det "sista" det mål som historien har sin avslutning och uppfyllelse i. Eskatologi betyder följaktligen en förklaring av världen utifrån dess historiska avslutning. I denna andra betydelse hör eskatologin först och främst till den judeo-kristna traditionen.

(gr. eristike techne, strids- eller diskussionskonst) konsten att kunna använda logiska spetsfundigheter polemiskt. Platon och Arsitoteles betecknar sofisternas argument som eristik, och Platon ställer eristiken mot den sokratiska dialektiken, medan Aristoteles räknar de eristiska slutledningarna till felsluten.

(av gr. episteme, kunskap, vetande, vetenskap, och logos, läran om)

1. Kunskapsteori/-lära

2. Vetenskapsteori.

(gr. kunskap, vetande, vetenskap). I grekisk filosofi betecknar episteme det säkra vetandet i motsats till doxa, dvs. ett blotta antagande eller en åsikt. Ofta sägs episteme vara en förnuftskunskap, medan doxa sägs komma från sinneserfarenheten.

se logisk positivism.

(gr. oikos, boning). Vetenskapen om samspelet mellan organismerna och deras omgivning. Från fysiologin skiljer sig ekologin genom att den uppfattar hela organismen som minsta enhet, medan fysiologin studerar de enskilda organens eller cellernas funktioner.

(av gr. empeiria, erfarenhet), kunskapsteoretisk huvudriktning som till skillnad från rationalismen hävdar att all kunskap om verkligheten härstammar från sinneserfarenheten.

(gr. empeiria), erfarenhet, erfarenhetsmässig, som härrör ur (sinnes)erfarenheten. En empirisk teori är en teori som antingen bygger på vetandet man erhållit genom sinnes- erfarenheter, eller som innehåller påståenden (omdömen) som måste kunna underbyggas med hjälp av sinneserfarenhet. Ordet empirisk är synonymt med uttrycket "a posteriori" (jfr. a priori/ a posteriori). En empiriskt orienterad filosofi är en filosofi som hävdar att vår kunskap helt eller huvudsakligen bygger på (sinnes)erfarenhet.