(av gr. kosmos, världsalltet, och -gonia, frambringande), mytisk lära om världens skapelse.

 för sanning.

(av lat. convenire, bli enig, stämma överens).

1. Överenskommelse.

2. Outtalat erkännande av en bestämd praxis.

3. Regel, sats eller norm, som är villkorligt antagen efter överenskommelse eller sedvana. Jfr. natur.

(lat. contradictio, motsägelse). Två påståenden är kontradiktoriska om de på logiska grunder utesluter varandra.

(av lat. contingere, beröra, hända), tillfällig, motsats: nödvändig. En kontingent sanning (falskhet) är en sanning (falskhet) vars förnekande inte innebär en logisk självmotsägelse. I modern logik sägs satser som varken är logiskt sanna eller logiskt falska vara kontingenta. I traditionell filosofi sägs de egenskaper hos ett ting som inte hör till dess väsen vara kontingenta.

Används ibland synonymt med utilitarism eller nyttomoral. Se teleologisk etik.

(av lat. con-, gemensamt med, och mensura, mål).

1. som kan mätas med samma mätenhet.

2. Jämförbar, förenlig. Motsats: inkommensurabel. Kommensurabilitet, det att vara kommensurabel.

samstämmighet, se sanning.

(eng. cognitive, av lat. cognitius, (er)känt), det som angår eller berör kunskap.

1. Kännetecken hos medvetandeakter eller medvetandeprocesser som har med kunskap att göra, i motsats till t.ex. viljeakter.

(av. lat. classis, tillrop, sammankallad skara, klass, och facere, göra).

1. Uppdelning av en föremålsmängd utifrån bestämda kriterier.

2. Resultatet av en sådan uppdelning. En klassifikation sägs vara naturlig, om föremålen indelas i klasser efter väsensbestämda kännetecken, annars konstgjord.