Religionsundervisningen i skolorna


Metatiedot
Kieli: 
Julkaistu: 
1905
Kuvaus: 

G. G. Rosenqvist, Religionsundervisningen i skolorna.

Teologinen Aikakauskirja 9-10/1906. s. 509–525.

(Ks. alkuperäinen julkaisu Kansalliskirjaston digitoiduissa aikakauslehdissä.)

Julkaistu Filosofia.fi-portaalissa osana kokoelmaa:

Siveysoppi ja uskonnonopetus. Katsomus-, koulutus- ja kulttuuripoliittinen kiista 1900-luvun alussa. Toim. Tuukka Tomperi. Filosofia.fi, Eurooppalaisen filosofian seura ry, Tampere 2013.

Litterointi ja verkkoeditointi: Elina Halttunen-Riikonen, Miika Haverinen, Tuukka Tomperi.

***

G.G. Rosenqvist -artikkelit wikipediassa:
http://fi.wikipedia.org/wiki/G._G._Rosenqvist
http://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Rosenqvist

G. G. Rosenqvist

Religionsundervisningen i skolorna.

 

Bland de många „alas“-rop, af hvilka luften senaste tider varit mättad, och hvilka riktats än mot personer och institutioner, än mot meningar och åskådningssätt, hafva i olika former framträdt äfven sådana, som gällt religionsundervisningen i våra skolor.

Här skall icke blifva fråga om huruvida och i hvad mån denna undervisning behöfver reform, om religionshistoriens och etikens ställning uti densamma m. m., utan endast med några ord beröras spörjsmålet: försvarar religionsundervisningen och särskildt undervisningen i den kristna religionen sin plats i våra dagars skola?

 

509

 

Svaret på denna fråga skall själffallet i främsta rummet blifva beroende af den uppfattning man hyser angående religionens värde och betydelse i lifvet och historien.

Än uppfattas gudsförhållandet såsom ett väsentligt och berättigadt moment i människans lif, än ser man uti de religiösa föreställningarna något blott tillfälligt, något mer eller mindre abnormt, hvilket såsom en parasit klängt sig fast vid människoanden på lägre utvecklingsstadier. Hvardera åskådningssätten hafva mer eller mindre tydligt i historien framträdt, såväl inom som utom filosofin, men de hafva särskildt i vår tid inorganiserats i en allmän lifsåskådning, på samma gång motsatsen mellan dem blifvit skärpt.

Finnes det en Gud eller är kosmos sin egen princip? Hvilket är förhållandet mellan den värld, som utbreder sig för oss i tid och rum och hvarest. såsom det åtminstone synes, naturnödvändigheten är rådande, och andens inre värld, idealens värld, hvarest, såsom vi åtminstone fordra, plats finnes för en annan kausalitet än den mekaniska? Äro båda dessa världar blott skilda aspekter af samma ena verklighet eller utesluta de hvarandra, så att den, som fasthåller den enas verklighet, i föreställningen om den andra måste se en illusion eller fördom? Med andra ord, är den för naturvetenskapen nödvändiga mekaniska världsåskådningen , hvilken förklarar allt som sker såsom en nödvändig verkan af gifna orsaker, oförenlig med tron på en högre verklighet, hvarest frihet och ändamål råda? Af svaret på denna djupt liggande principfråga, hvilken väl kan betecknas såsom filosofins mest betydelsefulla problem, beror religionens existensrätt och icke blott denna rätt, utan äfven det „logiska, estetiska och moraliska samvetets konungadöme“. Ty att tala om något som bör vara, vare sig detta bör hänför sig till tanke, känsla eller vilja, är

 

510

 

orimligt i en värld, där allting är nödvändigt, där endast en mekaniskt verksam kausalitet är möjlig.

Det har funnits ett åskådningssätt, som, utgående från falska föreställningar angående Gud och Guds förhållande till världen, misskänt den vetenskapliga förklaringens innebörd och berättigande samt i trons och idealens namn velat föreskrifva vetenskapen obehöriga gränser eller rubbande ingripa i dess verksamhet. Men det gifves äfven en motsatt ensidighet, som, utgående från falska föreställningar angående naturordningens och lagens begrepp, söker utdrifva Gud ifrån skapelsen och förvandla hvarje „bör“ till en illusion. Man förbiser då att lagarna äro verkningssätt, verkningsformer, icke själfverkande, att de icke alstra något, uppehålla något eller hafva någon existens för sig, utan att det varande själft i hvarje ögonblick frambringar betingelserna för den makt, som lagen på detsamma utöfvar. Sålunda för man ett antingen eller mellan lagen och Gud, mellan lagens herravälde och Guds herravälde. Man säger med den gamle L. Büchner: „Naturlagen är den högsta regulatorn af hela varandets värld och tål jämte sig ingen Gud och ingen verksamhet af honom, såsom kristendomen och hvarje religion fordrar det“. Man har så att säga stirrat sig blind på en sida af tillvaron, så att man begynt förvexla denna aspekt med tingens eller verklighetens innersta väsen.

Vi stå i själfva verket här inför en dubbel „enfald“ – såsom Viktor Rydberg betecknar de båda motsatta ensidigheterna – trons och otrons, den fromma och den ofromma enfalden. Den förra är benägen för misstanken att djäfvulen dväljes och verkar i naturvetenskapen, medan den senare är färdig att åberopa na-

 

511

 

turvetenskapen för den teoretiska materialismens dogmatik.1

Utgående från en falsk föreställning om Gud och Guds förhållande till människolifvet och historien har man med bibeln i hand sökt besvara frågor, på hvilka endast en fri och själfständig vetenskap kan gifva svar. Bibeln har förvandlats till något, som den aldrig velat vara, en vetenskaplig lärobok, ur hvars utsagor man smidt trossatser nära nog rörande allt mellan himmel och jord. Häremot såg sig redan den fromme Kepler uppfordrad att prostestera. „Bibeln — sade han — talar om det mänskliga lifvets ting med människan, såsom människorna därom äro vana att tala. Den är ingen lärobok i optik eller astronomi: den vill uppnå ett högre mål. Det är ett tadelvärdt missbruk, om man i den söker svar på frågor angående världen.“ Men äfven långt efter Keplers dagar har detta „missbruk“, om ock i förmildrade former, fortgått, och, om än den teologiska vetenskapen befriat sig från en ohistorisk och i strid med bibelns faktiska beskaffenhet stående uppfattning af densamma, äger dock det gamla åskådningssättet fortsättningsvis djupa rötter, särskildt inom fromma lekmannakretsar. Men den fullt berättigade reaktion detta missbruk af bibeln framkallat, har jämte andra faktorer skapat en motsatt ensidighet, som, äfven den, i trångbröstad dogmatism knappt lämnar något öfrigt att önska. Naturvetenskapen utvidgas till en allmän naturalistisk lifsåskådning, som icke blott från sin trånga synkrets värdesätter böckernas bok, utan betraktar hela tillvaron sub specie naturae och faktiskt förvandlar hela människan, med hennes sedliga och religiösa lifsidealer, till en lifslefvande „fördom“. 2

_____

1. Viktor Rydherg. Efterskrift till „Den nya Grottesången“.

2. „Der naturwissenschaftliche Dogmatismus, der alle Probleme der Welt jedesmal durch die jüngsten Entdeckungen der Physik, der Biologie, der Gehirnphysiologie gelöst sein lässt, ist offenbar eine sehr verbreitete Erscheinung unserer Zeit, wie jedes unphilosophischen Zeitalteis". Friedrich Paulsen, Philosophia militans. s. 131.

 

512

 

Vi erhålla sålunda en otrons dogmatik, hvilken i andesnäfhet och intolerans söker sin like. Den nya trons intolerans är alldeles icke mindre bornerad, mindre hänsynslös än den, som icke sällan såsom en sorglig skugga åtföljt och förorenat det religiösa nitet. Principen: extra ecclesiam nulla salus, äger här samma obetingade giltighet, som den någonsin ägt för den mest rättrogna katolik. Väl uteslutes kättaren icke från ett kommande himmelrike, af det enkla skäl att något sådant icke existerar för den „utvecklade“ anden. Men till ljusets, förnuftets, humanitetens närvarande himmelska rike slipper ingen, som vågar betvifla de rya dogmerna.

Ju längre man står från vetenskapen, desto djärfvare är man att tala i dess namn. Detta psykologiska faktum bekräftar sig äfven här. Otrons dogmatism har sina blindaste adepter icke bland de egentliga vetenskapsmännen, utan bland de s. k. eftersägarne, hvilka själfva icke sysslat med vetenskaplig forskning. Undantag från denna regel finnas dock. Ett typiskt exempel på huru en sådan blindhet kan gripa äfven vetenskapsmannen erbjuder Ernst Haeckel, hvars skrift „Wärldsgåtorna“ såsom en ny bibel nu sprides i tusentals exemplar. Äfven hos oss har förslag blifvit väckt att på basen af den haeckelska lifsåskådningen bilda samfund.1

_____

1. Mot Haeckels skrift: Die Welträtsel, hafva såväl naturforskare som teologer och filosofer i „vetenskapens namn“ inlagt protest. Jag erinrar här blott om den äfven hos oss kände berliner filosofen Fr. Paulsens skarpa kritik af ifrågavarande skrift. Här möter oss, säger Paulsen, „das Bestreben, den Geist aus der Natur hinauszutreiben, um sie rein mechanisch zu erklären; auch hier statt der lebendigen Natur, da Gott die Menschen schuf hinein, nichts als Thiergeripp und Totenbein grauer Theorie und klappender Terminologie – – – nun nichts als fertiges Dogmatisieren, hastiges Konstruieren, hartes Negieren, heftiges Poltern und Schelten über alle, die andere Wege gehen.“ „Dazu kommt eine äuserst peinlich berührende Neigung, das, was Jahrtausenden heilig gewesen ist, in den Schmutz hässlicher Anekdoten und niedriger Witzeleien herabzuziehen“. Paulsen slutar sin kritik med följande ord: „Ich habe mit brennender Scham dieses Buch gelesen, mit Scham über den Stand der allgemeinen Bildung und der philosophischen Bildung unseres Volks. Dass ein solches Buch möglich war, dass es geschrieben, gedruckt, gekauft, gelesen, bewundert, geglaubt werden konnte bei dem Volk, das einen Kant, einen Goethe, einen Schopenhauer besitzt, das ist schmerzlich“. F. Paulsen, Philosophia militans.

 

513

 

Det är nödvändigt att erinra sig dessa extremt motsatta trosståndpunkter och den intolerans och fanatism, som merändels åtföljt desamma, för att till fullo förstå de angrepp, som i vår tid riktats och riktas mot religionsundervisningen, för att förstå icke blott skärpan utan äfven såväl det berättigade som det skefva och ensidiga uti desamma. Mellan otrons och trons dogmatism är absolut ingen försoning tänkbar, och sanningen ligger icke uteslutande på den ena eller den andra sidan. Men själfva religionsundervisningens vara eller icke-vara får icke göras beroende af trångbröstade människors fanatism, dessa må nu uppträda i religionens eller i frihetens och sanningens, i Guds eller i vetenskapens namn. Det är svårt att säga hvems namn härvid mera blifvit missbrukadt. Mellan religion och vetenskap kan icke råda någon konflikt, blott de icke öfverskrida sina gränser och göra obehörigt intrång på hvar-

 

514

 

andras område. Hvardera representera de absolut nödvändiga moment i människolifvet, hvardera äro de kulturfaktorer af eminentaste betydelse och hvardera måste i hög grad blifva lidande på den andras undertryckande.

Kampen mellan tro och vetande har i olika former genomgått hela människohistorien, och, så länge vi människor se och känna blott „endels“, sålänge vår intellektuella, moraliska och religiösa utveckling icke är afslutad, skall striden icke kunna erhålla någon definitiv lösning. Äfven där, hvarest man i en utöfver de extrema motsatserna stående högre lifsåskådning vunnit en principiell lösning, skola i enskildheter många oafgjorda frågor återstå, frågor, hvilka af lika klarsynta och sanningskära personer skola besvaras olika. Såsom det funnits och finnes en naiv auktoritetstro gentemot bibeln, så finnes det, icke minst i våra dagar, en dylik äfven gentemot vetenskapen och dess s. k. resultat. Dessa resultat, som merändels blott äro genomgångsstadier på sanningssökandets område, göras af oförståndiga händer till dogmer, och ur dem dragas konsekvenser, hvilka vetenskapsmännen själfva mången gång icke afsett.

Såsom vetenskapens historia på det tydligaste visar, att vetenskapen icke får identifieras med en viss summma af en gång för alla fastslagna sanningar, så lär oss ock hela kulturhistorien att „förnuftet“ icke är någon konstant storlek i betydelsen af ett en gång för alla fastslaget innehåll.1Äfven förnuftet har sin historia, d. v. s. en utveck-

_____

1. „Den som i stället för en fortgående, lefvande kultur — säger Ilerder — blott alltid och öfverallt vill sätta ordet förnuft och tala om detta som om en automat, som är till genom och verkar sig själf: mig synes att en sådan talar tämligen mot den dagliga anblicken af en människofostran. Det bildade förnuftet faller icke ned frän himmelen“.

 

515

 

ling, vid hvilken utveckling icke minst den religiösa faktorn spelar en stor roll. Det skall icke finnas mången tänkande människa i vår tid, som skulle vilja göra det 18 århundradets s. k. förnuft till norm för bedömande och värdesättning af de religiösa företeelserna. Det är ett kändt faktum att vår tids teologiska rationalister med en blandning af medlidande och missaktning se ned på dem, hvilka i det 18:de århundradet förde förnuftets och den naturliga religionens talan.

Men det är icke endast bristande förståelse för vetenskapens innebörd och rationalitetens berättigande, som varit en källa till konflikter af ifrågavarande slag. Därtill har och medverkat brist på religiöst sinne och religiös förståelse, en brist, som ingalunda behöfver finnas hos hvar och en, som hyser tvifvel beträffande den ena eller andra kyrkliga dogmen, liksom den mycket väl är förenlig med den mest helgjutna ortodoxi. En ensidig intellektualism på det ena och andra hållet misskänner de religiösa dogmernas innebörd och betydelse att vara mer eller mindre symboliska uttryck för ett tankeinnehåll, utan hvilket den religiösa människan icke kommer till rätta.

Främmande för såväl den tidshistoriska mark, ur hvilken dogmerna uppvuxit, som än mer för de religiösa intressen och motiv, som vid dem äro förknippade, ser man uti dem endast döda formler, lätt användbara i öfversitteriets och hånets tjänst. Det skall icke erbjuda någon synnerlig svårighet för den intellektualistiska filistern att genom ett oförståndigt handterade af dessa dogmer vinna applåder af en kritiklös publik. Helt annorlunda bedömes saken af den verkligt bildade och vida anden. Då en ung radikal författare engång tillsände Viktor Rydberg ett föredrag om religiösa spörjsmål, erhöll han följande svar:

 

516

 

»Jag skulle önska, att ni, som uppenbarligen har förmåga därtill, satte er något närmare in i deras ställning, som ha att försvara och ofta af oskrymtad öfvertygelse försvara de gällande religiösa dogmsystemen. Den allra största delen af människosläktets mest bildade folk har ännu icke vuxit ifrån dessa system. Det är ännu de bräckliga kärl, hvarur de dricka lifsens dryck — tron pä tillvaron af något öfversinnligt.

Nar de händer, som nu syssla med att skapa skönare och varaktigare bägare för denna ambrosia, blifvit färdiga med arbetet, må de gamla kärlen försändas till »kjökkenmöddingarne»; men innan dess är det bättre, att vi tillse, att de skuras och hållas rena, än att vi sönderslå dem. Vi kunna det i själfva verket icke».1

Vi kunna det i själfva verket icke. Icke det hänsynslösaste våld, icke öfversittarton och karikatyrmåleri skola ur månniskohistorien kunna fördrifva gudsförhållandet och gudstron. Likalitet skall religionen kunna instängas inom det blotta känslolifvet. Intet normalt religiöst lif skall i längden vara möjligt utan att tanken sträfvar efter en form för tron, efter en lära eller dogm. En absolut dogmfri religion eller ett troslif utan allt vetandes innehåll är en ren abstraktion, som aldrig ägt verklighet. Redan i den enkla, omedelbara tron, sådan den möter oss hos den enfaldigaste kristen, ingår ett vetandes moment. Äfven mystikern och kvietisten, som arbetat sig upp till ett tillstånd, där det individuella medvetandet försvunnit och själen sjunkit uti en exstatisk dvala, har icke kunnat nå detta stadium utan hvarje förmedling af ett visst föreställningsinnehåll.

Fordran pä en rent dogmfri religion stode och i strid med själslifvets enhet. Det mänskliga själslifvets grund-

_____

1. Karl Warburg, Viktor Rydberg. En lefnadsteckning. II. s. 660

 

517

 

funktioner kunna öfverhufvud icke på ett varaktig sätt från hvarandra isoleras. Känslo- viljo- och föreställningslifvet stå nödvändigt i inbördes sammanhang och vexelverkan. „I hvarje form af sin verksamhet är hela själen verksam“ (Lotze). Härtill kommer att, i den mån en individ och ett folk öfverskridit barndomens omedelbara, orekflekterade ståndpunkt, ett oafvisligt behof gör sig gällande att komma till klar och medveten besittning af det man tidigare mer eller mindre omedvetet, oreflekteradt tillegnat sig. Uppkomna tvifvel och angrepp från motståndarenas sida göra det ock omöjligt att förblifva stående vid den omedelbara, oreflekterade trosståndpunkten. Att vilja kvarhålla eller återföra mänskligheten i religiöst afseende till en trosståndpunkt utan medvetet innehåll, vore förvisso att ställa sig i opposition med den historiska utvecklingens lag.1

Konflikter, verkliga och skenbara, mellan religiösa och vetenskapliga föreställningar äro sålunda af olika orsaker möjliga, och kunna i människolifvet ofta blifva af rätt ingripande betydelse. Men de kunna och skola individuellt lösas, och de aflägsnas icke därmed, att religionsundervisningen i skolorna afskaffas. Detta vore det bästa medlet att uppamma en oförsonlig motsats mellan en kulturfiendtlig religiositet och en religionsfiendtlig kulturism. Splittringen inom folket i religiöst afseende skulle blott blifva större och religionen träda i den skarpaste motsats till den öfriga kulturen. Att öfverlämna religionsundervisningen uteslutande åt hemmen, såsom deras ensak, vore — såsom rektor Estlander i sitt i många afseende beaktansvärda referat af frågan vid senaste privatskollärare möte yttrar — att öfverlämna den åt tillfälligheter långt större än de en skola kan

_____

1. Se härom närmare i artikeln: „Dogmfri kristendom eller kristen religion utan dogmer.“ Teologisk Tidskrift 1902.

 

518

 

i sammansättningen af sina lärarekrafter vara underkastad, vore i de flesta fall detsamma som att helt och hållet försumma den, hvilket är omöjligt och orimligt.

Är gudsförhållandet engång ett outplånligt och nödvändigt moment i människoväsendet — och att det är det, därför aflägger historien ett oförtydbart vittnesbörd — så vore det ett oförsvarligt fel af en skola, hvars högsta mål är utbildningen af sunda människor, att ignorera eller försumma denna den mest centrala sidan af personlifvet, för att blott fylla intellektet med massor af vetande. Äfven här erfordras uppfostran och ledning, om gudsförhållandet skall utvecklas till allt större renhet och djup. Isoleras religionen från människobildningens öfriga faktorer, skall genom ett sådant våld mot människonaturen såväl hon som kulturen blifva lidande. Redan såsom kulturmakt måste staten skänka religionen den största uppmärksamhet. Hvarje nihilism och indifferentism från statens sida gentemot en makt, hvilken uppburit och genomträngt hela vår västerländska civilisation, vore en dårskap. En man, hvars „frisinthet“ gentemot kristendom och religion icke borde lämna något öfrigt att önska, skrifver härom bland annat: „I land, hvarest kyrkan har slagit rot hos folket och under århundraden genomsyrat dess lif, är det naturligt, att staten fortsättningsvis gifver understöd åt ett samfund, inom hvilket den största delen af folket finner den viktigaste näring för sin andliga åtrå. Staten betraktar alltså kyrkan såsom en historiskt gifven kulturmakt, och det understöd den gifver kyrkan är byggdt på samma motiv som det, hvilket skänkes vetenskap och konst. — På detta sätt skall den andliga utvecklingen hos folket gå i en sundare riktning än om staten öfverlämnar kyrkan åt sig själf.“1

_____
1. Harald H
øffding, Ethik 1897. s. 416 f.

 

 

519

 

Nederländernas exempel är uti ifrågavarande afseende belysande. Detta land har af grundsats velat vara „neutralt“ i religiöst afseende. „Men knappast något land har fått hela sin inre politik orienterad på religionen så som Holland, och det går så med hvarje land, hvilket inrättar sin politik med den inbillningen som ledstjärna, att staten kan förhålla sig neutral i folkets högsta lifsfrågor.“ Dessa ord yttras af en man, hvilken grundligt studerat de religiösa förhållandena i Nederländerna. Samma man konstaterar att en fanatisk lekmanna ortodoxi härstädes firar verkliga triumfer, att katolicismens makt är i tillväxt och att landet är fruktansvärdt sönderslitet tillföljd af den upphetsning och kamp om själarna, som är rådande mellan de skilda kyrkorna och partierna. „Det är icke — säger samma författare — på religionsnihilismens väg det religiösa problemet skall lösas, utan endast på grundvalen af ett positivt intresse för religionen, hvilken, om den väl vårdas, blir en outtömlig källa till välsignelse för ett folk, men, om den missbrukas och vanvårdas, kan föra till undergång“.1

Att utesluta all religionsundervisning från skolorna, vore redan från synpunkten af skolans ändamål att utrusta det uppväxande släktet med det nödvändigaste allmänvetande orimligt. Religionerna och särskildt kristendomen hafva spelat och spela en så stor roll i mänsklighetens utveckling, att ingen, som gör anspråk på allmänbildning, bör få vara i okunnighet härom. Förvisso vore det abnormt, om en skolbildad människa i våra dagar icke hade någon kunskap om en af de mäktigaste faktorerna till en stor del af världens andliga, politiska och sociala utseende.

_____

1. S. A. Fries. Lärdomar från den högre och lägre religionsundervisningen i Nederländerna. Ingår i skriftserien: „I religiösa och kyrkliga frågor“.

 

520

 

Den nuvarande religionsundervisningen meddelar – framhåller äfven rektor Estlander – en kunskap i sak, „hvarförutan hufvudmomenten i mänsklighetens historia och utvecklingsgång blefve oförklarade och oförklarliga. Det lilla judiska folkets märkvärdiga roll i mänsklighetens historia, kristendomens uppkomst inom detta folk, själfva Jesu personlighet, denna den mänskliga historiens underbara centralgestalt, till hvilken alla den religiösa kraftens verkningar i kristendomens form på stats- och kulturlifvets mångfaldiga områden visa tillbaka, hela denna del af undervisningen skulle man öfverlämna åt hemmen såsom deras ensak, hvilket är detsamma som att öfverlämna den åt tillfälligheter – – –, i de flesta fall måhända detsamma som att helt och hållet försumma den.“

Religionsundervisningens bannlysande från våra statsskolor, lärdaskolor och folkskolor, skulle dessutom hafva tillföljd att särskildt de lägre, fattiga folklasserna, hvilka icke hade råd att på privat väg förskaffa sina barn någon extra religionsundervisning, blefve missbytta. Att härigenom dessa klassers kultur- och humanitets-nivå i hög grad blefve lidande, bör vara klart för hvar och en, som icke är en fanatisk religionshatare. Härtill kommer att en tid, uppfylld af klasskamp och klasshat, om någon, behöfver, såsom Rydberg säger, „idealet af honom, som. då han lefver i oss och vår naturliga människa dör i honom, bryter själfviskhetens makt i våra hjärtan“. „Jag tror, säger Rydberg, att inflytelser frän detta ideal äro alldeles behöfliga i en tid, som står framför sociala problem, ägnade att väcka de själfviska intressena till en kamp, hvilken, om den skall utkämpas ensamt af dem, måste föra, väl icke till samhällsupplösning, ty på en sådan tror jag icke, men till de våldsammaste samhällsskakningar. Jag tror att de problemen

 

521

 

lösas bättre af män, för hvilka bergspredikningens ord äga giltighet, än af män, som hylla den nu mycket allmänna brutala uppfattningen af utvecklingshypotesen och till slutställa striden för tillvaron på den plats, där de ideal böra stå, hvilkas uppgift är att skildra tillvarelsestridens barbari. – – – Tidens förhoppningar och sträfvanden behöfva, tror jag, välsignelsen af Messias“.1

Undervisningen i kristendom erbjuder, där den rätt bedrifves, icke endast näring för den religiösa anden, utan besvarar äfven på sitt sätt, de lifsfrågor, hvilka ingen tänkande människa i längden kan undgå att göra sig, på samma gång den meddelar en etisk lifssyn, hvars upphöjdhet och storslagenhet erkänts af mänsklighetens största och vidaste andar. De kristna grunddogmerna behandla, såsom en af den nyare tidens främste tänkare säger, inga konstlade uppgifter; deras främsta föremål äro allvarliga och svåra frågor, till hvilka hvarje djupare eftertanke om människans bestämmelse och sammanhang med Gud återför. De formulera det brännande, det oupplösliga intresse vi hysa till dessa djupa mysteria, utan att fullt tillfredsställa vårt behof af förklaring eller fullt uttömna trons innehåll.2 Den kristna moralen åter är ett helgjutet och storslaget helt, ett personlighetsideal, som ännu ingen fantasi skapat, icke

_____

1.Rydberg skref dessa ord, då man uppmanade honom att åter börja polemik i den kristologiska frågan. Jag skulle – sade han – pä intet villkor låta beveka mig till ett förnyadt polemiskt uppträdande i den kristologiska frågan, »om jag ansåge polemiken bidraga till att hos en enda af mina samtida skymma det högsta af de ideal, hvartill vårt släkte i sitt närvarande utvecklingsskede kommit, idealet af honom“ o. s. v. Se Warburg II. s. 664.

2. Se H. Lotze, Grundzüge der Religionsphilosophie. §86 jämte andra ställen.

 

522

 

något mixtum compositum af sentenser, hvilkas förhandenvoro kan uppvisas äfven i andra religioner.1 Hvad skall ersätta allt detta? Månne Haeckels „världsgåtor“?

I religionsfrihetens intresse, såvida med religionsfrihet icke afses emancipation från allt hvad religion heter, skall man svårligen kunna yrka på religionsundervisningens aflägsnande från skolorna. Skolan är en undervisningsanstalt, icke någon pietistisk omvändelsefabrik. Ingen öfvertygelse skall påtvingas barnen, och någon trosbekännelse skall icke af dem afläggas. På ett naturligt sätt skola de införas uti den kristna lifsåskådningens objektiva innehåll, för att de sedan, förr eller senare, icke såsom okunnige utan såsom förstående, må kunna kämpa sig själfva fram till en personlig lifsåskådning. Skolan skall blott utrusta dem för, icke söka bespara dem lifvets kamp. Lycklig den, som kan börja denna strid, utan att hans ande redan i ungdomen blifvit utvattnad förmedels ett utifrån kommande dogmatiskt tvifvel, utan att ett sådant redan i unggomen hos honom förstört hvarje barnsligt och personligt gudsförhållande. – Hvad barnens föräldrar beträffar, så skola icke heller de tvingas att taga del i ett för dem främmande trossamfunds religionsundervisning, men å andra sidan skola icke heller kristna föräldrar, tillföljd af en utifrån kommande religions- och kristendoms-fiendtlighet, beröfvas en för dem dyrbar rättighet, rätten att i skolor, till

_____

1. Att vilja göra denna moral ansvarig för eller mäta dess betydelse efter alla de gröfre och finare, teoretiska och praktiska försyndelser, till hvilka s. k. kristna i strid med densamma under historiens förlopp gjort sig skyldiga, påminner starkt om den suometarianska metoden, att, då någon dumhet eller något felsteg i staden blifvit begånget, på ett fint sätt låta förstå, att syndaren „talte svenska“. — Men om den kristna moralen framdeles mer.

 

523

 

hvilka de sända sina barn, få en duglig undervisning i ett ämne, hvilket de alltid måste anse såsom skolans mest betydelsefulla. Frågan om religionsundervisningens ordnande i skolan har i flere länder blifvit brännande, särskildt därför, att folket i dem är söndradt uti en mängd skilda kyrkosamfund och sekter, hvilka själffallet alla hafva berättigade anspråk på att finna sina religiösa behof och önskningsmål på ett rättvist sätt beaktade från statens sida. I England t. ex. utgöra dissenters hälften af befolkningen och på många orter i Tyskland äro katoliker och protestanter tämligen jämnt blandade med hvarandra. Sådana sakförhållanden bereda sjäffallet svårigheter vid anordningen af religionsundervisningen i skolorna. Hos oss existera, åtminstone icke tillsvidare, dylika svårigheter. Folkets stora flertal bekänner sig till den protestantiskt-lutherska trosbekännelsen, och den grekisk-katolska delen af befolkningen äger merändels egna skolor.

Religionsundervisningen hvarken kan eller får undandraga sig den nyare uppfattningen af naturen och historien. Hon bör visa att de eviga sanningarna icke äro bundna vid någon särskild tids språk, och hon får icke fly tidens inre problem, i st. f. att söka öfvervinna dem. Särskildt vid hög kultur kan religionen icke utveckla sin fulla kraft, utan att rättfärdiga sig inför det vetenskapliga medvetandet. Också från denna synpunkt är det önskvärdt och nödvändigt att hon icke förvisas ifrån bildningens härdar. Religionen skall gagna tiden, blott om hon icke isoleras från kulturlifvets skilda sidor. Men denna undervisning får å andra sidan icke förvanska religionens och kristendomens väsen. En verklig religion kan människan vinna blott under den förutsättningen att, såsom Eucken säger, hennes

 

524

 

lif står i stora osynliga sammanhang, att med andelifvets inträde ett högre stadium i världsutvecklingen begynner. Är vårt mänskliga själslif blott ett stycke af den naturliga ordningen, hör det helt och hållet till företeelsernas rike, bildar det blott en särskild krets vid sidan af andra, så skall man aldrig härifrån kunna uppnå en ny värld af verklig och allmän giltighet, en ny värld, utan hvilken religionen blott blir en illusion, en subjektiv stämning, från hvilken ingen omskapande och höjande kraft kan utgå, korteligen ett tomt surrogat för det hon verkligen bör vara.

Vi stå naturligtvis här inför svåra problem. Om det i all religion handlar om ett lifvets höjande mot en evig värld, huru kan då det eviga finna ett förhållande till tiden och de former, i hvilka tidsförloppet rör sig, huru kan det ingå i tiden och inom den sätta rena, oförvissneliga begynnelser? Huru kan det i den kausala ordningens värld finnas plats för frihet och ändamål, huru är handlingens frihet förenlig med sanningens allmängiltighet o. s. v. Men dessa och dylika problem tillkommer det ej skolundervisningen att lösa. Vi stå här inför frågor, som icke blott äro religionens, utan hela lifvets grundfrågor. Och det är icke endast religionen, utan hela det högre andelifvet, som förlorade sitt inre sammanhang och sin drifvande kraft, om den omedelbara tillvaron bildade dess sista grund och dess högsta mål.

 

525